breaking in
jag ringer upp dig med orden "det känns inte bra"
sedan tystnad.
vem tar vid där änden finns. du pockar upp skärvorna av mina ord. tårarna talar för sig själva. tystnaden råder återigen. ingen vet var vi ska börja i nystanet som för var dag antar nya färger. sen börjar de. harangerna av ord som forsar fram genom livet. finstilta ord i en massa av normer och värderingar. vad är kärlek?
vem bestämde definitionen av ordet som bara känns, och inte ens det alltid. det finns en vilja i samtalet. men är viljan primitiv? former far genom luften och landar i nya ideer. storstilade nya tankar. strävan kan ibland vara större än kärleken självt. men vad kan vara vackrare än att älska en anna människa fullständigt. inte på kval av de känslor som kan finnas, utan på grund av en beundran av en person.
jag kan inte säga att jag känner så för dig, min kärlek består i känslor, av tillhörighet, trygghet, och något annat. du är inte helt rätt, objektivt sätt, men vem kan vara objektiv. mitt i stormen finns bara viljan att överleva. det finns en tanke om andra människor hos dig, rotad i din uppväxts blåa kvarter. enkelheten kan inte lära formen av och viljan i viktig förändring, i människors makt och vanära.
det finns aspekter kring annat också. ensamhet mitt i tvåsamheten, inte på ett själsligt sätt, utan fysiskt. det finns många skiljaktigheter, många dåliga sidor. hur många är rätt för en människa. hur stor del av kakan kan upptas av doser av främlingsfientlighet, viss dryghet, av egoism?
är det här ett sätt att rädda mitt eget skinn för att senare komma tillbaka med kraft att förändra, att vinna självständighet och den sanna livsformen för just mig? är du fortfarande ett spel. en del av mig som inte passar in, men som måste vara där?
det blir tyst återigen
sedan lägger vi på med ord som vittnar om ett fortsatt liv.
livsnjuteri
Jag vill kalla mig livsnjutare. Det du nu föreställer dig är en äldre människa, lite smårund, med sol i ögonen. Denne pratar lite för högt, skrattar lite för länge och talar gärna om de många resturangbesöken. Det är inte den sortens livsnjutare jag vill bekänna mig till.
Det ligger snöblask i decimeter höga pölar utmed hela trottoaren. Skorna som klambar omkring i sörjan är gamla, slitna och har hår rakt in till de bara fötterna. Ägaren till dem som skuttar kring har ett leende på läpparna och fnissar åt det tokiga i vinter mitt i våren, och åt sconsen vars pris var mer än okej. Det är november och bussen åker förbi ett disigt, grådaskigt Stockholm. Solen är avlägsen, likt våren, magen kurrar och kylen är tom där hemma. Bussen passerar en bro med den mest fantastiska vy över världens vackraste stad. Livet ler.
Vad är livets stora tema om inte att njuta. Hela meningen med mitt liv är att försöka må bra. Jag vet att jag inte alltid kommer att göra det, men jag strävar och stretar för att kunna få ett leende på läpparna; inte bara på stranden i Juli, men också i rusning på t-centralen.
fördjupning
Nu står jag här igen. mitt i lägenhetens öppna yta. Två sargade händer framför ansiktet. små blöta droppar sipprar igenom springorna mellan fingrarna. inte igen. din röst är spröd. min sprucken. jag svettas. försöker sätta mig ner. försöker se genom tårarna. försöker se världen klart. min syn är präglad av tårarna.
Nu sitter vi här igen. jag med höga ord. svävand tankar. konkreta förslag. du har inte utrymme nog att ens tänka. jag vet det. jag är en ångvält. jag kastar ut orden. välformulerat. i stunden genomtänkt. känslorna skiftar. jag har knuten näve nu. starka ögon. jag är arg. jag vill så mycket. min kärlek är så stor.
Nu väntar jag här igen. jag har försökt ställa krav den här gången. lägga upp en tydlig plan. tankearbetet är ditt. mitt jobb är gjort och jag är tömd. den vanliga tonen infinner sig. hjärtlig stämning. uppfiskande samtal. gemensamma angelägenheter. vad är problemet?
mitt värde och många tankar.
livet bakom minuten
en inre dragkamp om mitt humör.
ena sekunden åmar jag mig i totalt ljus.
hittar varken damm eller smuts,
men smutsig är jag inte heller.
jag är ambivalent, föränderlig.
okontrollerad.
den som studerar psyket,
kan inte kontrollera det.
den kan just bara det,
bevaka,
analysera,
studera.
somliga rör sig smidigt mellan rummen,
elegant.
okontollerbart.
det fina med livet är dess brist på förutsägbarhet.
ingen vet vad som sker härnäst.
men känslan nu lever.
lever i allra högsta grad.
känslan styr.
vill känslan styra?
är den bästa ledaren den medvetne?
andra sekunden hånar jag dig för mitt inre
ser dina svagheter dansa i rummet,
helt utan kontur eller färg.
jag är fast besluten,
helt säker på min sak.
den som studerar psyket,
kan inte kontrollera det.
den kan just bara det,
leva,
påverkas,
studera.
somliga står orubbliga som stenar,
stelnade,
kontrollerade.
de allra minsta blir allt mindre med tiden.
tredje sekunden är världen en plats utan liv.
vardagen är en kedja vid vilken jag är fäst,
helt utan chans att finna lyckan och ljuset.
jag är helt utan mening,
fri i livets hav.
den som studerar psyket,
kan inte kontrollera det.
den kan just bara det,
följa,
fashineras,
sutdera.
somliga tar varje stund som en leende chans,
öppna,
kontrollerande.
de stora ögonen ser livet som det kan vara.
den fjärde sekunden är inte toppen på klippan nog.
jag står högt över världen,
jag ser sambanden.
jag är länken till livet,
meningsfull.
den som studerar psyket,
kan inte kontrollera det.
den kan just bara det;
njuta,
bejaka,
studera.
somliga tar mer en var chans,
beredda,
i kontroll.
livets visdom är inte nog att beskriva karaktären.
en regndroppe landar på rutan
inne i rummet, innanför fönstret sitter två kvinnor i en stor vit soffa.
inte en enda lampa är tänd i rummet.
det är så mörkt att man knappt kan ursilja deras siluetter.
men två punkter lyser, ena kvinnans ögon.
de blänker pillimariskt i mörkret.
något sker och punkterna försvinner.
kvinnan vänder sig bort.
byter kroppsställning.
från att ha varit vänd mot kvinnan framför sig,
vänder hon sig nu mot köksdörren.
kvinnan som blev lämnad i soffan ser mot fönstret.
hennes blick är ogenomtränglig, avlägsen.
hon sjunker ihop.
ser ut att misströsta.
det ser ut som hon reagerar på ett ljud, vänder sig hastigt.
byn genomljuds av ett skrik.
regndroppen rinner sin väg ner mot karmen.
ytterdörren öppnas och en kvinna flyr sin kos.
en kvinna finns kvar i huset.
allt är tyst som i graven.
Kärlek är ett enda stort trassligt nystan.
Jag sätter upp riktlinjer för mig som ska passa den moderna kvinnan,
omedveten om hur hårt styrd jag är av gamla traditioner.
Hittar varken min plats, eller något som liknar den.
Ser stereotyper omkring mig och gör allt för att brtya mig loss.
Det slutar dock med att jag är stereotypen.
Alltför beroende och osjälvständig.
Jag som alltid varit så stark.
Min föreställningsvärld är skev.
Ringer ditt nummer om och om igen.
Ser din gestalt på ett nytt sätt.
Som om jaq skulle dö utan den.
Och du tänker inte, kan stänga ute.
Jag sitter fast i en rävsax.
Och har bara tur som varje gång lyckas komma loss,
och allt pågrund av att din kärlek verkar bestå.
Hur hittar jag nya trygga världar,
när din är så enkel?
Passar aldig riktigt in ett sammanhang.
Tycker mig vara för ful, tråkig eller vag.
Har jag en karaktär, vad är min personlighet?
Försöker hitta min plats, och lär hålla på ett tag.
Nä, imorgon dricker jag min full. Jag behöver komma bort.
Personlighetens baksida
När åsikten blir viktigare än ideologin, och argumentationen mer betydelsefull.
Den värld vi lever i är helt utom kontroll. Var man ska ha en egen personlig och framför allt hållfast ståndpunkt i varje fråga någon kan tänkas konfronters med. Men åsikternas värld skapar ett klimat där vi sutat lyssna. I den sfär där mina värderinar och bestämda representation av världen är så starka finns inte utrymme för den röst som menar att ödmjukhet är en av grundstenarna till att lösa bråket vid köksbordet.
Vi människor är utrustade med en empati, som inte alltid åtföljs av sympati, men empatin har förlorat (eller aldrig benådats) med den status den förtjänar. Två parter, förblindade av sina egna preferenser för socialism eller hårdrock eller islam, står på varsin sida av något som inte finns. De har varsina problem i varsina världar, och utan den bro som empatin och ödmjukheten utgör kommer ingen krossa det mellan dem.
Världen består av motsättningar, naturlig främlingsfientlighet och läxor lärda den hårda vägen. Det finns dock ingen ståndpunkt som är så fulländad att den inte rymmer plats för reformation. Det finns ingen strävan efter att jämna ut världens åsikter till en värld utan vilja eller mål, men däremot en mängd öppna individer med vissa grundantaganden. Det vikiga här är dock att det finns en öppenhet till att omvärdera dem.
Den bank av preferenser och åsikter vi har menar jag är en tydlig markering mot världen att vi är skilda från de andra. I en värld som har expanderat över dess egna bredder blir den egna personligheten försvaret mot att slukas av den stora massan. Skyddet är dock av antagonistisk natur. Det är våra rigida personliga attribut som hotar vår värld att splittras i etniciteters kulturer och främlingsfientliga grupper.
Att föredra är att varje person intar en öppen inställning till det andra, de andras tankar, synsätt och val. Om denna lärdom skulle sprida sig världen över skulle mycket att förändras. Steg skulle kunna tas ut i ingentin och till slut skulle vi alla stå som en brokig skara på en och samma sida. Det kommer att uppstår konflikter även här, men med mer rimliga mått. Kalla mig naiv, men jag tror på en värld av öppenhet, acceptans och förståelse.
Daniel, Daniel
Daniel, kära Daniel. Två år, två och ett halvt år.
Det finns två sidor av mig, den ena är att stanna tillsammans med dig för alltid. Bo isär, ihop och lite varstans i världen. Det finns en annan också, som anser att jag anpassar mig, vill vara till lags och gör mitt allra bästa för att hantera det faktum att du får leva din dröm, så vitt och brett som du behagar eftersom jag inte önskar dig något mindre, men utan att få något tillbaka.
Jag ska förklara lite mer ingående. Jag har inga problem med att göra de uppoffringar jag gör, eftersom jag har valt att vara med dig, och jag älskar dig. Men på något vis vill jag ha någon bekräftelse på att du förstår, och vill ge tillbaka och uppskatta det jag gör. Mitt problem är att jag inte känner den kärleken från din sida. Det handlar inte om presenter eller att komma ihåg mina kompisars namn; men det kan handla om saker som att följa upp något jag säger vid ett senare tillfälle. Det kan vara sådana saker som att inte titta på tv när vi pratar, eller att lyussna på min röst när jag pratar om något som är viktigt för mig, och fråga om det istället för att snabbt byta ämne till något av ditt.
När jag frågar om framtiden, eller pratar om hur du kände när jag bodde i Växjö får jag känslan av att något saknas. Att du inte tyckte om att ha mig i Växjö på grund av att du inte kunde åka till Stockholm känns konstigt. Att du inte kunde njuta av att en tid få se mig- personen som du antas älska- varje dag i sommarvärmen, och värdesätta det istället för att tänka på att du missar en helg med Axel i Stockholm.
Daniel, jag försöker prata om det här med dig, men det går inte. Jag får inga svar, jag kan förstå att du känner dig pressad när jag - som är van vid att prata om allt - ställer raka frågor. Och om du inte kan svara då, har du alltd chansen att visa det en annan gång, men det gör du inte. Du säger inget och jag lever i en ovisshet där jag inte vet hur du ser på oss.
Jag har sagt det förrut, och jag vill ha en tajt relation; där man pratar om allt och saknar varandra, älskar och litar fullt ut på. Är inte det vad du vill ha? Nu sitter jag här, och har för första gången på länge låtit bli att ringa, och ringer du mig då istället. Nej, i alla fall inte ännu. Även om du skulle känna att du inte behöver prata varje dag, så har jag förklarat hur jag känner mig ensam och vill prata med dig; då vill jag att den som älskar mig ska kunna göra en sådan tjänst för mig.
Jag vet, jag vet att du bara tycker att jag är jobbig, att du kommer sucka och kanske bli arg. Men jag måste tänka på mig själv ibland också. Jag har bott i Växjö 4 månader för att vi skulle kunna vara tillsammans (vilket du inte verkade uppskatta), jag pendlar varje dag 3.5 timmar för att du inte vill bo i Stockholm (vilket du inte heller verkar uppskatta då det då och då kommer fram att du inte tycker att du får träffa dina kompisar så mycket som du vill). Jag kan flytta till Uppsala, men då måste jag förlika mig med tanken att träffa dig allt oftare. Och allt detta Daniel, allt detta beror på att du lever din dröm. En del av mig känner att det är dags för dig att kompromissa nu, att det är din tur att visa mig att det vi har är värt att göra vissa uppoffringar för.
trampar vatten
Försöker utstaka personliga mål, riktlinjer och åsikter.
trampar vatten, fastnar i en fälla som är vår relation, vårat liv tillsammans.
dagens
Det är svårt att hitta dig bakom frånvaron.
sårad, älskad, vana, sanning
låter kanske tankarna vandra ett varv för långt.
Olikheter
Män och kvinnor, skillnaden må vara där, men finns den?
Påståenden som att "då är det väl något då" känns lika avlägsna som om du sagt att du träffade en utomjording igår. Inte för att någon av meningarna på något vis är omöjliga, men det är så förvånande att vi inte kan ta det till oss. Om nu denna skillnad beror på kön, hormoner och stereotyper kan jag inte svara på, men skillnaden finns. Jag har mer tankar än vad som är bra, och jag behöver hitta ett sätt att kontrollera dem. Det är inte nyttigt att göra varje valt lika stort som ett löfte om liv och död. Hur kan jag lägga vikten av min person på ett vinglas?
Det är osäkerheten i andras närhet som föder känslorna. Hur jag känner att ingen skulle komma ihåg mig, eftersom inget var speciellt. Inte kläderna, inte utseendet och i synnethet inte mitt inre. Därför känns de tråkiga skorna som jag valde istället för de lite obekväma tokiga skorna som ett misslyckande. Ett steg i fel riktning. Ett steg mot en ännu mer genom skinlig karaktär.
Hur skulle du beskriva mig? Följsam, anpassningsbar. Genomskinlig. Tar efter dialekter, humor, sätt att tala. Beundrar och vill uppnå. Vad vill jag? Vem vill jag vara???
Allt ligger framför oss och allt har redan skett.
Vandrar med tankarna släpandes efter mig.
De ramlar ner på hyllorna, trillar ner på golvet.
Jag böjer mig sakta ner för att pocka upp dem.
De smiter undan, gömmer sig under golvet.
Jag ger upp och inser människans begränsningar.
Inser att inget är rätt, inget är fel.
Söker en mer karaktäristisk personlighet.
Men ger snart nog upp, lämnar butiken.
Tankarna tar sig fram med massiv krigsföring.
Något dör för varje tanke, nya onda tar deras plats.
Hur definieras en person om inte av handlande.
Finns jag där ute, eller är jag en själ utan form?
Jag överväger varje detalj tills den försvinner.
Sedan kritiserar jag mig själv, väljer det minst synliga.
Försvinner i en människomassa.
Försöker synas, gömmer mig, ångrar valet.
Vem kan älska den människa som formas till närmsta ting.
Den som är robust, som inte kräver spänning.
Din kärlek är viktigare än den borde.
Din frihet kan inte bli mitt gitter.
Ta mig ur tankarnas farliga nät.
Begrav mig i impulser och känslor.
- låt dem styra
Behöver hitta nerven i livet, sanningen i beteendet och tankarnas mönster.
Vandrar med tankarna släpandes efter mig.
De ramlar ner på hyllorna, trillar ner på golvet.
Jag böjer mig sakta ner för att pocka upp dem.
De smiter undan, gömmer sig under golvet.
Jag ger upp och inser människans begränsningar.
Inser att inget är rätt, inget är fel.
Söker en mer karaktäristisk personlighet.
Men ger snart nog upp, lämnar butiken.
Tankarna tar sig fram med massiv krigsföring.
Något dör för varje tanke, nya onda tar deras plats.
Hur definieras en person om inte av handlande.
Finns jag där ute, eller är jag en själ utan form?
Jag överväger varje detalj tills den försvinner.
Sedan kritiserar jag mig själv, väljer det minst synliga.
Försvinner i en människomassa.
Försöker synas, gömmer mig, ångrar valet.
Vem kan älska den människa som formas till närmsta ting.
Den som är robust, som inte kräver spänning.
Din kärlek är viktigare än den borde.
Din frihet kan inte bli mitt gitter.
Ta mig ur tankarnas farliga nät.
Begrav mig i impulser och känslor.
- låt dem styra
Behöver hitta nerven i livet, sanningen i beteendet och tankarnas mönster.
nätters dömande blickar
små korn av förträngda känslor fastnar på huden. under täcket kryper de runt för att straffa och döma. en aning och lampan är åter tänd. rastslöheten väckt. överlägger med känslorna, med plikten och tryggheten. tar försiktiga steg ner i verkligheten. ser ut genom fönstret. tror mig höra ett larm. som om något inte står helt rätt till. ser ut genom fönstret. gatan ser ut som en gata gör. jag släpper gardinen och återgår. sätter mig återigen på min plats. travar runt i rummet. letar efter en ledtråd. sätter mig än en gång ner. tittar mig runt. hur hamnade jag här. och varför förstår du inte. hur kan du inte höra, inte känna.
klättrar snart steg upp igen. hittar snarast nya ärenden på marken. släcker lyset trots det. ger mörkret en chans. försöker hitta en mening med lidandet. låter händerna löpa längs med kroppen. mäter och jämför. vänder mig mot den eventuella flyktvägen. försöker smutskasta orden. nedvärdera konstens tillförlitliga andrum. vänder mig om. sluter mig som en mussla. låter mörkrets vingar omfamna mig. hittar rytmen i livet. tingens ordning. lutar mig mot natten. vem försöker jag lura. små, små hål bildas i bubblan. jag tröstar mitt inre. åter är de små kornen där. varför förstår du inte. hur kan du inte höra, inte känna.
små korn av förträngda känslor fastnar på huden. under täcket kryper de runt för att straffa och döma. en aning och lampan är åter tänd. rastslöheten väckt. överlägger med känslorna, med plikten och tryggheten. tar försiktiga steg ner i verkligheten. ser ut genom fönstret. tror mig höra ett larm. som om något inte står helt rätt till. ser ut genom fönstret. gatan ser ut som en gata gör. jag släpper gardinen och återgår. sätter mig återigen på min plats. travar runt i rummet. letar efter en ledtråd. sätter mig än en gång ner. tittar mig runt. hur hamnade jag här. och varför förstår du inte. hur kan du inte höra, inte känna.
klättrar snart steg upp igen. hittar snarast nya ärenden på marken. släcker lyset trots det. ger mörkret en chans. försöker hitta en mening med lidandet. låter händerna löpa längs med kroppen. mäter och jämför. vänder mig mot den eventuella flyktvägen. försöker smutskasta orden. nedvärdera konstens tillförlitliga andrum. vänder mig om. sluter mig som en mussla. låter mörkrets vingar omfamna mig. hittar rytmen i livet. tingens ordning. lutar mig mot natten. vem försöker jag lura. små, små hål bildas i bubblan. jag tröstar mitt inre. åter är de små kornen där. varför förstår du inte. hur kan du inte höra, inte känna.
då var dags människa blev sin egen framtid
bussen är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg till ännu en vanlig station.
och mitt bland dem, i hopen, där står jag.
mitt ansikte blossar som om;
livet självt skulle generat mig.
även staden är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg mot ännu ett vanligt möte.
och precis där delas de, av en vind, det är jag.
rocken fladdrar bakom mig;
likt en mörkrets skugga.
dagen är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg mot ännu en dag och ett år.
och under ytan finns alla de andra, känslorna, de är jag.
undertryckta känslor klär hela min varelse;
tiden är knapp.
